asså jag hörde låten Dont You Dare Forget The Sun med Get Scared och jag bara måste skriva ner mina tankar och favorit delar i låten.

Egentligen är det här inte musik jag brukar lyssna på men texten här är underbar.

jag bara älskar titeln och satt i evigheter och tänkte tills jag insåg metaforen i denna linje. Solen hänvisar till gladare tankar. Så vad som sägs är ”glöm inte gladare tankar du en gång hade, det kommer att bli bättre” ungefär vilket jag nu skrivit på min arm och på min vägg.

Jag finner detta underbart eftersom att jag (som ni antagligen vet med tanke på tidigare inlägg) mår ganska så väldigt dåligt och när jag kollar på min arm och ser texten på min arm är ett sätt att ta mig igenom dagen.

Att det får mig att tänka på att det inte alltid kommer vara så här och att det kommer bli bättre en dag, en dag när som helst. Det lovar jag mig själv.

" I think you're better off looking alone
Cause the boys that chase your hips can just go find their way home
And at the end of the day you think to yourself
"My body is a product being sold on a shelf."" 

Jag gillar denna del med eftersom den är så.. jag vet inte riktigt jag gillar den bara.

i dom två första raderna anser jag att han säger att den här tjejen är bättre utan en kille, eftersom de verkar bara vill hennes kropp (chase your hips), och att de inte vill eller behöver henne.

I dom andra två jag tror att författaren säger att personen känner att de bör ändra sig eftersom så många människor idag förlitar sig mer på utseende än på personlighet och de vill hitta kärleken. Det är vad jag fick från det.

"Cold white walls, keep you from your pad and pen 

You just wanna stab again
I can't believe it's half this hard

You never knew your mind was dark, no!"

jag vet inte hur jag ska förklara den delen men det handlar om självmord och självskada i princip..

jag tycker verkligen ni borde lyssna på den låten, texten är underbar som sagt.

Meningen med livet 

Jag tror att meningen med livet är att inse att vi alla är en del av en enda stor livskraft.
Typ som att vi alla har ett oändligt universum inom oss som ingen annan ser, vi alla har det.

Allt vi gör mot andra gör vi även mot oss själva, om jag sårar någon påverkar det mig och hur jag blir som en människa, hur jag utvecklas.  

Det finns flera meningar med livet enligt många och enligt mig är det det här och att få se hur människorna utvecklas och hur egentligen hela världen utvecklas.
Därför jag tycker det verkar kul att vara klassföreståndare för att man får se hur barn/ungdomar utvecklas i tänkandet, i personligheten och sånt, även bara att se hur någon utvecklas i utseende är intressant.
Allt utvecklas hela tiden och det finns inget stopp på det.  

Jag har tänkt på universum mycket senaste tid, tycker det är läskigt hur stort det är, att vi är en sån liten del av något oändligt som vi inte vet så mycket om. 
Vi vet inte vad som händer där ute! det gör mig rädd att tänka på det också att det måste finnas ett ställe i universum som är mer utvecklat än oss. 


En annan tanke jag har är att meningen med livet skapar vi åt oss själva för att rationalisera våra liv med objektiv. 
En objektiv sanning existerar inte även om det skulle finnas så skulle den vara lönlös, då det redan finns eftersträvade och alltför opersonlig. 

Förlåt för så mycket tankar, har så himla mycket i hjärnan och älskar att prata om det, även om det är så svårt att få ut mina tankar med ord, men det är ju för att våra tankar är så komplicerade så det är omöjligt att dela sina exakta tankar i varje liten detalj till en annan mänsklig varelse. 
Så på sätt och vis är vi fast i våran egen hjärna.
Men för vissa är det ju bara svårare att få ut sina förenklade tankar i ord än andra, jag har väldigt svårt för det, men det är mest för att jag är rädd att säga något fel så det är lättare att skriva det för då kan jag bara radera och skriva om.
Jag har massor av tankar som jag vill dela med människor, men är svårt som fan att göra. 
dessutom blir jag inte tagen på allvar för att jag är så ung så ingen lyssnar på mig riktigt, vilket är fett sad. 

rädsla, det har alltid varit här och kommer alltid vara.
När vi var små tittade vi in på det mörka rummet och alla dom läskiga monsterliknande varelser som gömde sig där.
Vi fruktade mörkret så hårt, vi försökte somna så fort som möjligt för att monstren skulle försvinna, men det gör dom inte.
Monstren kommer tillbaka, som när rakbladet mot min hud får ångesten och denna obeskrivliga rädsla att försvinna, försvinna för ett tag. 
En liten stund av ro, en liten stund av kontroll, är det värt det?
Är det värt att förstöra sin helt perfekta kropp för att ha kontroll över alla känslor och tankar? 
Kommer vi överleva denna natt? kommer vi få lov att gömma oss under det trygga täcket som inte är så tryggt som vi tror det är, kommer vi det?

vill du veta lite om mig? tror jag inte... men... skulle vara trevligt om jag fick skriva ut om mig själv och allt, dessutom kanske lite intressant att höra om mig?

självskadebeteende, någon här som lider/lidit av det?

Jag gör det nu och gjort det inte så länge, 1 år kanske? jag skär min på smalbenet för det mesta nu för jag försökte nyligen ta livet av mig med överdos av sömntabletter då kom det ju fram att jag skurit mig så min familj håller koll på mig.
Förut skar jag mig på min arm och mitt lår och dom är in princip fulla med ärr.

jag kommer tyvärr inte berätta min ålder för er för då kommer ni bara säga "för ung för egna åsikter", vilket jag hör allt för ofta här hemma och i skolan så vill inte höra det här heller.

Jag går iaf i högstadiet och är den konstnärliga tjejen som sitter och ritar under lektionerna, kan inte låta bli att sjunga med när jag spelar min favorit låt i hörlurarna på matte lektionen, tjejen som alltid försöker snacka filosofi och feminism men ingen lyssnar, tjejen som alltid har långärmad tröja och säger att det var katten om någon märker mina ärr. Det är jag.

Jag är tjejen som aldrig snackar om mina känslor utan håller dom för mig själv eller skriver ner dom i min bok som jag tar med mig överallt.

Jag är tjejen som mer än gärna hamnar i en diskussion om hur samhället funkar och ser ut och har inge problem med att slå till någon idiot på käften.

Jag är tjejen som lider av ADHD och aggressionsproblem.

Jag är tjejen som ALLTID går runt med musik i hörlurarna på rasterna.

Jag är tjejen som så gärna vill vara med killarna men stannar med mina tjej "kompisar".

Jag är tjejen som är besatt av tv-spel, serier, filmer etc etc.

Och jag kanske är tjejen som ingen bryr sig om egentligen, så det är jag.

intressant va? not...

När världen slår, kommer den inte att hålla tillbaka. Så fort du ser det som kommer skada dig så är det bäst att lägga upp så fort du kan eftersom det kommer göra ont.
Mer arbete, mindre vila, som alltid. fler sysslor, mer läxor, mindre tid, som alltid. Så nere så stressad, som alltid. 

Sedan finns det massa utsatta vänner som ständigt skickar meddelanden och ber om hjälp när jag själv har massor av skit att ta reda på.
Utblottade uppsättning av potentiellt dödliga frågor som rör det värsta livet någonsin kunde ge till en person som missbruk, sjukdomar, död, depression, självskador och självmord. 

Försöker stoppa skrikandet i mitt huvud av röster som skriker att jag är äcklig, fet, värdelös etc.  

Ingenting hjälper, inte hörlurar med Nirvana på högsta volym i, inte att omringa mig själv med människor som jag tycker är intressanta och roliga att vara med, inte att sitta och få ut allt positivt i mitt liv genom text eller konst, inget! inget hjälper! 

Jag är fast här, jag går runt i cirklar. 

Sen finns min underbara killkompis snyftande i skype samtalet för att han ibland tror att han är äcklig, oavsett hur underbar han är. 

Jag ska ta livet av mig, visst, vissa säger så för att få sig själva må bättre, men så är inte fallet för mig.

Även när det är nog, ska det översvämma med tankar och saker att göra, människor att stötta och massor av saker jag låtsas att jag gillar för att få andra att må bättre.
Det är antingen kamp eller flykt, men det är för sent för att vara ett jakt djur så vi överväger självmord, är inte det precis vad vi behöver?
Även om det inte är fallet, kommer du inte våga tveka mot uppfattningen att stress suger. 

Mitt hjärta vill desperat tvinga sin väg ut ur mitt bröst, min bultande hjärna väcker att explodera på kommando.

skolan?  

En hemsk byggnad jag kommer spendera förlamande mängder av bortkastad tid i, enbart tänkt att skapa ett liv för mig.

Jag gör detta varje dag, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte. 

Varje vaken stund dom sekunder som passerar motsvarar exakt de tidigare.
det här vill jag inte leva i mer, kanske är det inte meningen att jag ska leva? Kanske gud bara skapade mig för att få se någon plågas? livet är nog inte för alla.

Meningen med livet? vad är det egentligen?

Jag har alltid haft en tanke om att det inte finns någon mening med livet eftersom vi alla kommer dö och då spelar det ingen roll vad vi gör under den tiden vi lever på jorden som den här människan, MEN! jag kom nyligen på att tänk om döden ger mening till livet da? att vi liksom får dö och veta att vi gjort saker under den tiden vi haft, att vi berört människor, gjort dåliga och bra val, haft kul, gått igenom svåra tider. I nästa liv (om det nu är så att vi återföds da) så kommer vi vara en helt ny människa med nya tankar och åsikter, ny familj, nya vänner, att just den människa vi är nu kommer inte att existera i det nya livet. 

Jag ser det som att det är en absurd grej att vi lever, det är bara att göra något kul av det, skapa minnen och se vad det är att leva.

jag tycker fortfarande haft att det inte finns någon mening med livet men det är nog okej att jag fått en liten tanke om att det finns något positivt och att det här livet kanske är värt att leva, vem vet.